Är ekots siffror om skottlossningar missvisande?

Idag presenterar Ekot data över skottlossningar i Stockholm, Göteborg och Malmö under rubriken "Hundratals skottlossningar - trots ökade insatser". En aspekt på detta som ekot inte lyfter fram är att Malmö sticker ut något oerhört om vi räknar om antalet skottlossningar till att vara relaterat till antalet invånare. Utifrån ekots siffror ligger Malmö nästan 4ggr högre på skottlossningar/capita än Göteborg med en ännu större skillnad mot Stockholms län. Skillnader av den magnituden är uppseendeväckande i normala fall. Frågan är bara om det verkligen är så oerhört mycket fler skjutningar per capita i Malmö än i våra andra storstäder.

Ekot noterar i anslutning till sin grafik att det finns en statistisk osäkerhet här, det saknas "en tydlig gemensam definition av vad man kategoriserar som bekräftad skjutning". Jag berörde detta som kortast i en intervju med fjärde uppgiften (ca 1:40 minuter in), och det kan vara värt att utveckla vidare. Om vi till exempel jämför den statistik över skottlossningar som presenteras i Malmö (se t ex Sydsvenskans grafik från oktober förra året) med statistik i Göteborg (Lista i GP september förra året) kan vi notera en del skillnader.

I Göteborg noteras 42 skottlossningar fram till 14e september förra året, och jag räknar till fem i den listan som inte varit riktade mot ett potentiellt offer. Datan från GP sammanfattas i tabellen nedan:

Mot person: Mord	Mot person: Skadad	Mot person: Ej skada	Ej mot person: Person närvarande	Ej mot person
5	19	13	3	2

Det kan jämföras med att det bland Malmös 101 skjutningar under perioden 1/1 till 22/10 2013 som rapporteras i Sydsvenskan innefattar 52 där brottsrubriceringen är enbart skadegörelse, samt en med skadegörelse plus brott mot ordningslagen (dessutom ett par fall av skadegörelse plus brott mot vapenlagen). Jag har i tabellen nedan försökt sammanfatta brottsrubriceringarna utifrån det allvarligaste brott som finns angivet. Det var under tidsperioden inga dödsfall med skjutvapen i Malmö.

Misshandel (inkl grov)	Mordförsök/dråpförsök /misshandelsförsök	Vapenlagen (inkl grovt) + framkallande av fara för annan	Skadegörelse	Övrigt (Rån/rånförsök/hot/ Olaga förföljelse)
16	19 (15+1+3)	9 (6+3)	53	4

 

En snabb jämförelse av tabellerna ger vid handen att det i Göteborg var 37 fall av skottlossning mot person under den period GPs lista täcker. Sydsvenskans data pekar mot 35 fall av skottlossning mot person med en tidsperiod som är ca 1 månad längre. Om vi tar med även framkallande av fara för annan, brott mot vapenlagen, rån, rånförsök, hot och olaga förföljelse når vi 48 fall. Det ser ut som att en stor del av skillnaden mellan Malmö och Göteborg utgörs av vad som i statistiken är skadegörelsebrott i Malmö. Det kan givetvis vara så att Malmös kriminella är mer förtjusta än Göteborgs kriminella i att skjuta mot annat än människor. Men en inte helt orimlig slutsats kan också vara att det finns en skillnad i vad som registreras som en skottlossning.

Jag har här bara utgått från data som finns offentligt tillgänglig via media, och det här är givetvis inte någon fullständig bild av situationen. Däremot kan det konstateras att siffrorna jag tagit från GP och Sydsvenskan ovan stämmer ganska väl överens med de siffror ekot presenterar. 42 skottlossningar fram till mitten av september i Göteborg enligt GP att jämföra med 57 för hela 2013 i Göteborg enligt ekot. 101 skottlossningar fram till Oktober 2013 i Malmö enligt Sydsvenskan att jämföra med 109 i Malmö för hela året.

Utan att dra alltför långtgående slutsatser kring de siffror ekot rapporterar tror jag vi ska vara försiktiga med att jämföra våra storstäders nivåer av skottlossning. Här i Malmö finns det ett allvarligt problem med skottlossningar, utifrån den statistik jag ovan nämnt ser det ut att vara ungefär lika många skottlossningar mot personer i Malmö som Göteborg trots att Göteborg är en betydligt större stad. Samtidigt är den skillnaden i skottlossningar per capita betydligt mindre än den som framkommer i ekots siffror. Det är här möjligt att en del av de brott som registrerades som skadegörelse egentligen handlar om mordförsök eller liknande, men det framstår som troligt att åtminstone en del av skillnaden mellan Malmö och Göteborg består i att Malmöpolisen verkar vara flitigare i att notera skottlossningar som inte riktar sig mot personer.

Kriminellas inverkan på lokalsamhället i utsatta områden

Förra veckan släppte rikskriminalpolisen en rapport om hur kriminella får utrymme i utsatta områden där problemet med löst (o)organiserade grupper av kriminella i utsatta bostadsområden och deras inverkan på lokalsamhället diskuteras. I rapporten konstateras att det finns 55 områden i Sverige som har denna problematik, fördelat på 22 olika orter. Just siffran, 55 områden, tror jag kan ifrågasättas vilket jag kommer återkomma till nedan, men huvudfokus för rapporten är trots allt på hur det ser ut i dessa områden och där tycker jag att den beskrivning som framkommer är nyanserad utifrån ett polisiärt perspektiv. Rapporten är baserad på material som inhämtats från lokala polismyndigheter, och är därmed i praktiken att betrakta som en sammanställning av vad polisen i respektive län eller region har pekat ut. Jag kommer i detta blogginlägg att kort sammanfatta rapporten för att därefter jämföra med erfarenheter jag dragit från min forskning i framför allt ett utsatt bostadsområde i Malmö.

Yngre och äldre kriminella i lösa nätverk

Redan i rapportens inledning noteras att direktivet till rapporten angav att det skulle handla om territoriella gäng, men att ett sådant begrepp "inte överensstämmer med problembilden ur ett nationellt perspektiv" (s5) varför begreppet inte används. Poängen här är alltså att gäng som försöker kontrollera "sitt" territorium är väldigt ovanligt i Sverige, istället handlar det om  "löst sammansatta nätverk" (s10) som samverkar i olika konstellationer för att utföra brottslig verksamhet. Nätverken delas in i två huvudgrupper utifrån ålder, där yngre kriminella (upp till ca 22 år) består av ca 3 till 10 personer som är tongivande i ett område kombinerat med vad som beskrivs som en "svans" som dessutom har en bred förankring i lokal ungdomsmiljö. Dessa yngre kriminella verkar primärt i lokalområdet med narkotikaförsäljning, stölder och inbrott. Bland de äldre kriminella finns en högre grad av organisation och verksamhet över större geografiska områden.

Brottslighet i berörda områden

I de områden som rapporten berör förekommer "omfattande och förhållandevis öppen narkotikahandel" (s11), i huvudsak av cannabis med försäljning till ungdomar från lokalområdet. Dessutom noteras att det förekommer hot och våld, samt uppgörelser inom lokala kriminella nätverk med grovt våld involverat. Lokala näringsidkare utsätts ibland för påtryckningar och utpressning. Polisen har svårt att arbeta i områdena på grund av misstro mot polisen och samhället i stort samt genom angrepp mot polisen, ibland genom upplopp (här kan noteras att polisen även beskriver hur äldre kriminella har förmågan att stoppa upploppssituationer i områdena, något som jag tog upp i ett blogginlägg förra året). Våld och hot mot (potentiella) vittnen förekommer också, och dessutom diskuteras hur personal från exempelvis socialtjänsten och försäkringskassan kan utsättas för påtryckningar i ekonomiska frågor.

Även om allt detta har en stor inverkan på lokalsamhälle i form av boende, näringsliv och andra som befinner sig i området slår rikskriminalpolisen fast att det i de allra flesta områden inte är att betrakta som parallellsamhällen. Däremot är viljan att anmäla brott och medverka i brottsutredningar låg, med många som är rädda för att samarbeta med polisen. Det lokala näringslivet påverkas också av brottslighet och skadegörelse.

Åtgärder för att minska problemen

I rapporten betonas ett behov av långsiktighet för att lösa problemen, och ett återkommande problem som nämns är att inledda satsningar avbryts när nya prioriteringar uppkommer. I det långsiktiga arbetet bör arbetet ske på "ett både repressivt och brottsförebyggande sätt" (s16). Att arbeta mot narkotikabekämpningen kan vara framgångsrikt i relation till att våldsbrott visat sig vara svåra att utreda. Samverkan lyfts fram som avgörande, men en utmaning för samverkan är att olika aktörer har olika problembild samt att få alla aktörer att nå i mål. Kommunikation är den tredje framgångsfaktorn som lyfts fram, både riktat mot samverkanspartners och mot berörda i de aktuella områdena samt in i den kriminella miljön.

Reflektioner från Malmö

Överlag tycker jag som sagt att denna rapport ger en ganska bra bild av de problem som kan finnas i utsatta bostadsområden. Mycket av det är sådant jag känner igen från min forskning i Malmö, där jag tillsammans med Professor PO Hallin nu är på gång att publicera en ny intervjustudie, som visserligen baseras på ett begränsat material, men som ändå ger en likartad bild (Se också de två radioinslag av Kaliber från samma område som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, "Golare har inga polare" samt "Allt svårare få människor att vittna"). När det gäller narkotikahandel, våld och kriminella nätverk är den bild som framträder i vår studie samt från våra tidigare erfarenheter av forskning i området mycket likartad den bild som rikskriminalen beskriver. Vi har inte intervjuat några representanter från näringslivet, och jag vet ingenting om eventuella hot eller påtryckningar mot dessa, men däremot kan det konstateras att vi i vår undersökning noterar att såväl pizzerian som en butik under det senaste året brunnit ner. Samtidigt är en av våra mest grundläggande slutsatser att det inte finns en bild av området, utan istället att det är väldigt varierande. Flera av de vi intervjuar upplever att det inte finns några särskilda problem i området och känner sig trygga. Delvis kan det troligen kopplas till var i området man bor och vistas - de ungdomsgäng som står för mycket av stöket vistas primärt på några få platser, och de som ofta kommer i kontakt med ungdomarna upplever problemen som värre. Men det handlar också om att vi människor upplever och tolkar saker på olika sätt. Dessutom bör det understrykas att det finns både positivt och negativt, något som ofta verkar glömmas bort avseende en del av våra mest utsatta bostadsområden.

En faktor som vi dock identifierar som tydligt återkommande i våra intervjuer och som kanske kan sägas vara en minsta gemensamma nämnare är en känsla av att samhället inte bryr sig tillräckligt. Det yttrar sig på många olika sätt, där någon upplever det som ett uttryck för ovilja hos samhället att göra något åt problem, andra upplever det som att resurser saknas och ytterligare någon upplever det som att beslutsfattare saknar förståelse för området. Hos flera av de vi intervjuar framkommer en frustration över polisens oförmåga att hantera problem. Ibland kommer inte polisen när någon ringer. Andra gånger kommer polisen, men åstadkommer inget. Ett par av de vi intervjuat som har försökt förbättra situationen i området men inte fått gehör upplever sig vara tvingade att flytta. Någon som har ringt polisen men inte sett några resultat säger sig inte vilja ringa polisen igen. Flera tar upp rykten eller andrahandsberättelser om personer som blivit hotade eller angripna efter att ha samarbetat med polisen. Det här är återigen väldigt likt det som diskuteras i rikskriminalens rapport, och även om det är viktigt att betona att det inte är den enda bilden av vad som försiggår i dessa områden så är det en bild som är viktig att ha med sig.


När det gäller de åtgärder som listas av rikskriminalen för att motverka dessa problem är det lätt att hålla med om att långsiktighet, samverkan och kommunikation är viktigt. Däremot saknar jag ett tydligare fokus mot att bygga förtroende för polisens verksamhet och skapa trygghet i lokalsamhället. De problem som av polisen lyfts fram med att många är rädda för att samarbeta med polisen samt den utbredda misstro mot polisen som finns är viktiga variabler för att på lång sikt förbättra situationen. Ett visst mått av repression är givetvis nödvändigt, men enligt min mening blir det ofta för stort fokus på den aspekten när polisen ska arbeta i utsatta bostadsområden. Ett bra exempel på det är Stockholmspolisens operation Fenix, där 50 nya poliser ska jobba i utsatta Stockholmsområden. 50 nya poliser i utsatta bostadsområden skulle kunna göra underverk med befolkningens uppfattning om huruvida polisen bryr sig om de boende och på sikt bidra till ökad trygghet. Men enligt SVT ska dessa poliser vara renodlat inriktade mot utredning och inte synas. Om jag hade fått bestämma skulle dessa poliser istället ha fått till uppgift att för det första se till att snabbt och effektivt rycka ut till alla brottsutsatta i dessa områden när något händer och visa att samhället bryr sig, att polisen bryr sig, och att någon lyssnar. För det andra skulle polisen få ett tydligt uppdrag att arbeta för att skapa trygghet och förtroende på lång sikt genom att bygga relationer och arbeta i samarbete med de boende för att förebygga brott. De två åtgärderna tror jag har betydligt bättre utsikter att skapa långsiktig förbättring än 50 civilklädda utredare som ska fånga busar.

Siffrorna - 55 områden i 22 orter?

När jag nu resonerat lite om en stora likheter mellan mina upplevelser från Malmö och rikskriminalens rapport kan det kanske också vara värt att nämna att det område jag ovan har diskuterat inte finns med i rapporten. I Malmö listas endast tre områden medan flera områden som har en, åtminstone delvis, liknande problematik inte finns med. Ett av de tre områden som listas för Malmö är dessutom Oxie, ett område som sällan beskrivs i dessa termer. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att ta just dessa exakta siffror och områden som någon sanning. De är menade att ge en övergripande bild av situationen i Sverige, men är knappast perfekt utformade för att fånga lokala förutsättningar. Det rapporten däremot gör är att måla en bild, inte den enda bilden, men en bild, av en situation i en del av de mest utsatta bostadsområdena i Sverige som är värd att hanteras. Det finns bostadsområden där den socioekonomiska utsattheten är mycket hög. I flera av dessa områden är dessutom otryggheten mycket hög. En intressant aspekt på detta är också att det finns indikationer på att ojämlikheten i otrygghet mellan olika bostadsområden kan vara ökande (Anna-Karin Ivert presenterade preliminära resultat kring detta på årets kriminologi-symposium i Stockholm). De flesta blir tryggare, men några bostadsområden blir kvarlämnade med höga nivåer av otrygghet. DET är ett problem som vi borde göra något åt.

Uppdatering: Nabila Abdul Fattah påpekade på twitter att rikskrim själva i sin rapport listar inte 55 utan 63 områden. Jag har därefter fått bekräftat från rikskrim att 63 är den korrekta siffran. Vilket väl understryker hela poängen om att detta inte ska ses som någon exakt siffra.

Genetik och brott

Igår hade vi besök på institutionen av Amir Sariaslan för en gästföreläsning. Amir har en forskningsinriktning som vi inte över huvud taget behandlar på vår institution, och som dessutom står i skarp kontrast till en del av den forskning vi här bedriver om t ex bostadsområdets inverkan på brottsligheten. Just på grund av att Amirs forskning är så annorlunda och svårgreppbar, och faktiskt motsäger mycket av det till exempel jag själv forskar kring, låg jag bakom att han blev inbjuden.

Amirs forskning berör, mer eller mindre explicit, genetik och ärftlighet av olika karaktärsdrag, och är därmed till sin natur väldigt känslig. Jag är inte biolog, och förstår mycket lite av allt prat om ärftlighet, genetik, genomer och liknande. För enkelhetens skull kommer jag nedan att använda begreppet genetik - även om det är mycket möjligt att jag använder begreppet felaktigt. Precis som många andra känner jag en stark olust inför genetiskt baserade förklaringar till brottslighet, fattigdom etc. Eftersom jag har landat i en rad diskussioner både på twitter och i verkliga livet kring denna forskning tänkte jag försöka utveckla mina tankar kring det hela i denna blogpost.

Även om jag redan för flera år sedan noterade en del av den tvillingforskning som pågår på Karolinska och som betonar genetiska förklaringar till bland annat brottslighet var det inte förrän i och med Amirs studie om utsatta bostadsområden förra året som jag på allvar kom i kontakt med detta forskningsområde. Det har att göra med att jag primärt intresserar mig för platser snarare än människor, och därmed primärt läser forskning som behandlar människor i kollektiv. Ett typiskt sådant kollektiv är bostadsområdet, och det finns mycket forskning kring bostadsområdets effekt på individerna. I typfallet visar den forskningen att bostadsområdet har en liten men signifikant effekt på t ex huruvida de som bor i området begår brott. Denna studie inledde med att göra en liknande analys, och kom fram till att bostadsområdet står för ca 2% av variationen i våldsbrottslighet efter en mängd kontroller. Genom att jämföra syskon som växt upp i olika bostadsområden visar dock sedan studien att denna effekt egentligen är ett resultat av familjefaktorer som inte kunnat observeras (vilket i praktiken betyder något som inte tillgänglig data kan fånga, implicit åtminstone delvis genetik). Kontentan av det hela är därmed att det inte har någon effekt att bo i ett utsatt område, utan att den effekt som normalt kopplas till bostadsområdets karaktär egentligen förklaras av vilka som bosatt sig i området. 

För mig som ägnat ganska mycket av min forskning åt just den typen av väldigt utsatta bostadsområden är detta svårt att tro på. Ett exempel som för mig kan åskådliggöra den paradoxen är den kultur av att hata polisen och se upp till vissa kriminella som finns i en del ungdomsgrupper i vissa socialt utsatta bostadsområden. Ett av de områden jag själv forskat mycket i, Kroksbäck, har till exempel nyligen behandlats i två radioprogram från SR Kaliber ("Golare har inga polare" samt "Allt svårare få människor att vittna") som visar på sådana kulturyttringar och i stora drag visar samma bild som jag själv fått. En sådan typ av kultur är ett typexempel på vad som borde vara en områdeseffekt, och därmed kunna påvisas ha en inverkan på brottsligheten. Men Amirs studie visade att någon sådan effekt inte finns. Efter kontroll för oobserverade familjefaktorer - vilket väl åtminstone delvis implicerar genetik - har det ingen effekt på barns framtida brottslighet om dom bor i ett utsatt område.

Jag kastade mig givetvis direkt över detta och mailade en del kritiska frågor. Men kontentan av mailkonversationen samt därpå följande diskussioner är att jag har svårt att se några tydliga luckor i resonemanget. Jag VILL säga att Amir har fel, men jag har inga bra belägg för det. Det mått på utsatta bostadsområden de använder känns solitt. Det inkluderar andel socialbidragstagare, andel arbetslösa, andel utlandsfödda, andel som genomgått skilsmässa, andel med enbart grundskoleutbildning, utflyttning samt antal lagföringar på personer boende i området per capita. Om jag skulle konstruera ett mått för att försöka fånga in de områden där den typ av kultur jag nämner ovan finns hade det varit likartat, och jag har svårt att se annat än att det bör fånga in just de områden jag har i åtanke.


Jag har egentligen bara två någorlunda rimliga utgångspunkter för kritik. Den ena är utgångspunkten för att definiera vad ett bostadsområde är. Studien utgår från det bästa tillgängliga måttet i Sverige, SAMS-områden, men min nu pågående forskning pekar mot att det åtminstone under vissa omständigheter kan vara mindre geografiska nivåer som  har störst betydelse. Den andra någorlunda rimliga kritik jag kan anföra är att den typ av kontextuell effekt som jag har i åtanke kanske endast uppstår vid mycket extrema förhållanden, och en sådan icke-linjär effekt blir då svår att fånga. Men även om jag tycker att det kan vara intressanta uppslag för diskussion är det något av ett halmstrå, och kontentan för mig blir då att jag, åtminstone tills annat visas, får utgå från att de resultat Amir med flera presenterar är korrekta. Dom artiklar som av International Journal of Epidemiology anges ha citerat denna studie innefattar bara en kritisk kommentar. Där tas en rad olika mer eller mindre tekniska aspekter på studien upp, men i sammanfattningen anförs huvudargumentet att studien genom att kontrollera för familj även kontrollerar bort den effekt som bostadsområdet har på familjen. Det låter för mig som ett rimligt argument, men jag är inte kompetent nog att bedöma hur stor effekten av det i sådana fall är. 

För att så återkoppla till inledningen av detta inlägg, och det obehag som många av oss kan känna inför forskning som, åtminstone implicit, behandlar genetiska förklaringar till brottslighet, så blir kontentan för mig ändå att jag inte kan bortse från denna forskning. Jag må känna obehag över det, jag må tycka att resultaten känns orimliga, men så länge jag inte kan vetenskapligt visa på en bättre förklaringsmodell tycker jag att det hela inte är något jag kan bortse från. Eftersom jag i huvudsak intresserar mig för var brott begås snarare än av vem blir det däremot en fråga som har relativt ringa betydelse för min egen forskning, vilket kanske gör det lättare att inta en sådan pragmatisk hållning.