tisdag 4 april 2017

Concentration of gun violence in three Swedish cities

A few months ago the crime analyst Jeff Asher from New Orleans posted some maps highlighting the concentration of gun violence in New Orleans and in Chicago/Baltimore on twitter. Since I've been working on gun violence for a while with Joakim Sturup, Amir Rostami and Anders Sandholm I was intrigued by Jeffs analysis and now I have finally attempted to do something similar for Sweden.

As I will show below gun violence appears to be at least as concentrated in Sweden as it is in New Orleans. More generally there are however some notable differences between the US and Sweden. Most importantly, gun violence is much rarer in Sweden. In our study on near repeat patterns for shootings we identify 948 shootings over 5 years across the three biggest Swedish cities (938 of which we could geocode), and in the case of Stockholm this includes the whole county with over 2 million residents. Our study areas in total cover about 3 million residents, meaning the gun violence rate is around 6 incidents per 100 000 population and year. This includes all confirmed firearm discharges reported to the police - not just incidents where someone actually was hit by a bullet. Counting shootings with a casualty drops the number to 378, about 2.5 shootings per 100 000 residents and year. This can be compared with the 462 shootings reported by Jeff Asher for 2016 alone in New Orleans.

In the city of Malmö 2011-2015 there were a total of 289 shooting incidents, of which 136 involved someone injured or killed. 44% of the 289 incidents took place in 11 neighborhoods comprising 16% of the population or 4% of the municipal area. And 46% of incidents with a casualty take place in 10 neighborhoods comprising 15% of population or 4% of the area. This can be compared with the 16.7% of populated land accounting for 54% of shootings in New Orleans as reported by Jeff Asher. The map below includes land not populated, but as can be clearly seen in the map below (click to see a bigger version) the shootings are also very concentrated within these neighborhoods. Actual concentrations would be much higher if using a smaller level of aggregation - for instance as shown below regarding the Stockholm and Gothenburg examples.
Shootings with casualty in Malmö municipality, 2011-2015
For Stockholm and Gothenburg I have much less neighborhood level data. But to just visualize the patterns I have done maps that are similar to that of Malmö, but which depart from a national area designation used by the police. These areas are smaller than the ones used in the Malmö map above, and the maps are not entirely comparable, but to show the concentration of gun violence they should work fairly well.

In Stockholm the pattern of concentration appear to be similar. The map below shows that 12 areas of the city with at least two gun violence casualties are recorded for 33 out of 70 shooting incidents with injury or death. Notably however the rate is much lower in Stockholm than in Malmö, with a total of 197 shootings, 70 of which with a casualty, and almost 3 times bigger population. In addition the areas with high concentration of shootings are much more spread out than in Malmö. The proximity of disadvantaged neighborhoods with criminal networks in Malmö has previously been suggested to be one of the factors that may help explain the high rate of gang violence in the city.

Shootings in Stockholm municipality, 2011-2015
In Gothenburg 11 areas with at least 2 gun violence casualties are recorded for a total of 33 out of 88 incidents with an injury or death, or 37.5%. While this percentage is small, this is just 11 out of 1110 areas (the map doesnt show the whole municipality). Those 11 areas only account for 0.7% of the land - but this number is clearly somewhat mis-representative as the municipal boundaries used here include large areas of sea to cover the archipelago. As mentioned above I dont have much data over Gothenburg and Stockholm readily available, but while I cannot give an accurate number of just how high the area-level concentration is, I can with some confidence say that the concentration is very high. The rate in Gothenburg is higher than in Stockholm, but lower than in Malmö, and similarly to Stockholm the areas with many shootings are quite spread out across the city.
Shootings in Gothenburg municipality, 2011-2015. 
 The pattern regarding concentration of gun violence is nevertheless quite clear. In all three cities a small part of the city accounts for a large share of the shootings. This can be related to the law of crime concentration which states that a small number of places account for a majority of crimes. That it is applicable to shootings is not surprising, but it is interesting none the less. The fact that concentrations of shootings appear to be fairly similar in otherwise dissimilar countries such as the US and Sweden points to some stability of the patterns of concentrations. To further assess the issue we'd need to do more rigorous calculations however, which lie beyond the scope of this blog post.



söndag 19 februari 2017

Skjutningar i Stockholm, Göteborg, Malmö

Min vana trogen ska jag nu kort sammanfatta en vetenskaplig artikel jag varit med och författat, artikeln i fråga av Sturup, Rostami, Gerell & Sandholm är i Security Journal, och har titeln Near repeat shootings in contemporary Sweden 2011 to 2015.

Studien är ett första steg att börja bygga upp kunskap om skjutningar i Sverige - ett ämne där det finns mycket lite forskning samtidigt som det är ett stort och ökande problem. I studien gör vi några enklare deskriptiva analyser, och fokuserar sedan på vad som kallas near repeat patterns - alltså det fenomen som innebär att det efter att ett brott har begåtts finns en förhöjd risk för ett nytt brott av samma typ i närheten inom några veckor. Det är väl etablerat för bostadsinbrott, där tjuvar ofta återvänder till närliggande hus efter ett lyckat inbrott, men har i USA också visats gälla för skjutningar (fast då med lite andra förklaringar). Vår studie är den första som studerar detta avseende skjutningar i Europa.

Vi har fått ut data från Stockholm, Göteborg och Malmö över skjutningar, och i fallet Malmö har datan rensats för att bli mer jämförbar med de andra städerna. Som jag tagit upp tidigare här på bloggen har det annars länge varit ett problem att Skånepolisen har en mycket vidare definition av skjutningar än Stockholm och Göteborg. Materialet omfattar 948 skjutningar i Stockholms län, Storgöteborg och Malmö plus Burlöv under åren 2011-2015. Flest är i Stockholms län (403), vilket knappast är förvånande med tanke på invånarantalet, men vi plockar också ut Stockholms kommun separat som står för ca hälften av skjutningarna i länet (197). Eftersom det trots rensning i Malmö-datan är troligt att det finns skillnader mellan de tre registren fokuserar vi dock på skjutningar med skadade eller dödsfall för att jämföra städerna då risken för felaktiga jämförelser därmed minskar. Vi noterar att det per capita är klart vanligast i Malmö, följt av Göteborg och sist Stockholm. I Malmö sker i genomsnitt en skjutning med dödligt utfall per år och 100 000 invånare, vilket är något högre än den totala mordfrekvensen i Sverige som helhet under tidsperioden. Skjutningar är också vanligare på sommaren än vintern, och med söndagar som vanligaste veckodag.

I analysen studerar vi sedan först den geografiska fördelningen av skjutningar i de tre storstäderna. I Stockholm och Göteborg är det ganska utspritt, med små kluster av bostadsområden som haft skjutningar placerade i utkanterna av städerna. I Malmö är det starkare koncentrerat, och i princip är stora delar av centrala Malmö ett stort kluster där skjutningar har tagit plats. Detta innefattar de utsatta områdena i staden, som till skillnad från Stockholm och Göteborg är svåra att avskilja från centrum.
Skottskadade per kvadratkilometer i Malmö och Burlöv 2011-2015. 
Huvudanalysen berör sedan frågan om near repeat patterns, och vi hittar signifikanta överrepresentationer för alla tre städerna. Eftersom skjutningar trots allt fortfarande är relativt ovanligt blir en del av sambanden lite instabila, men överlag kan sägas att det finns en ökad risk för en ny skjutning upp till ett avstånd om cirka 200-300 meter och två veckors tid efter en första incident. De exakta överriskerna varierar, men i Malmös fall är överrisken 4.78 inom 100 meter och 2 veckor, samt 3.24 mellan 100-200 meter och 2 veckor. Det här är väldigt stora överrisker, i USA har dessa siffror snarast legat på 1.3 eller liknande, vilket kanske delvis är ett resultat av att skjutvapenvåld är mycket ovanligare, men också mer koncentrerat i Sverige. Skjutvapenvåld går i vågor, och efter en skjutning är det vanligt att nya skjutningar följer. Det är ingen nyhet att så är fallet, men nu kan vi i viss mån börja sätta siffror på det.

För att förstå vad detta innebär är det också viktigt att betänka att även om risken är 4 gånger större så är risken fortfarande mycket liten. I Malmö sköts det under perioden lite mer än en gång per vecka, vilket per bostadsområde blir ca en gång vartannat år. I de utsatta områdena är risken betydligt högre, men det handlar fortfarande om en väldigt låg risk för en skjutning, och vi visar att 23% av skjutningarna i Malmö följs av en ny skjutning inom fyra veckor och 300 meter. Vi behöver i framtiden förfina dessa analyser och nå en betydligt större precision för att öka användbarheten av denna kunskap. Samtidigt är det här ett viktigt första steg mot att öka kunskapen om skjutvapenvåld i Sverige, och jag är väldigt glad över att ha blivit inbjuden att få delta i studien av Joakim Sturup.


fredag 13 januari 2017

Populärvetenskaplig sammanfattning avhandling



Min avhandling är nu offentlig inför disputation den 3e februari då jag ska försvara avhandlingen. Den kan läsas via Malmö högskola här.

Nedan finns den populärvetenskapliga sammanfattning som finns från sidan 63 i avhandlingen.

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

Brottslighet i utsatta bostadsområden har de senaste åren fått stort utrymme i samhällsdebatten. Polisen har börjat sammanställa nationella listor över de bostadsområden i Sverige som anses präglas av kriminella nätverk, samtidigt har media rapporterat att vissa brott, främst skjutningar och bilbränder, är betydligt vanligare i dessa områden än i andra delar av samhället.
Denna avhandling undersöker utsatta bostadsområden och brottslighet i Malmö och bidrar på så vis till att öka kunskapen om brottslighet i denna typ av områden. Mina studier visar att det finns en stark koppling mellan ett bostadsområdes kollektiva förmåga, kombinationen av tillit och samarbete för att lösa problem, och mängden gatuvåld, men inte någon sådan koppling till anlagda bränder på bostadsområdesnivå. Studierna visar även att såväl anlagda bränder som kollektiv förmåga förstås bäst på mycket mindre geografiska analysenheter än bostadsområden.
Avhandlingen berör två grundläggande frågeställningar, som båda är av relevans för hur vi kan förstå utsatta bostadsområden. Den första frågan handlar om hur bostadsområden ska definieras, och hur stora områden det är meningsfullt att prata om som sammanhängande enheter. I polisens sammanställning av utsatta områden räknas till exempel Rinkeby-Tensta i Stockholm med 34 903 invånare som ett sådant, men också Seved i Malmö som är en del av bostadsområdet Södra Sofielund med 5 570 invånare. Den andra frågan handlar om huruvida kopplingen mellan brottslighet och fattigdom, segregation kan förklaras av skillnader i de boendes kollektiva förmåga att hantera problem. Kollektiv förmåga definieras som kombinationen av tillit och gemensamma förväntningar om att agera för det allmännas bästa i ett bostadsområde, och kan ses som en form av socialt kapital som är särskilt viktig i relation till brott, oordning och otrygghet.



I avhandlingen studeras huruvida kollektiv förmåga kan förklara varför det är mer gatuvåld och anlagda bränder i vissa bostadsområden i Malmö. Avseende gatuvåld identifieras mycket riktigt en sådan koppling. Utsatta områden som bland annat präglas av ekonomisk och social utsatthet samt etnisk heterogenitet och stor omflyttning har mer gatuvåld än andra platser, men om hänsyn tas till att dessa områden också har också en lägre kollektiv förmåga spelar inte längre nivån av utsatthet, etnisk heterogenitet eller omflyttning någon roll. Förståelsen för gatuvåld förbättras dessutom när hänsyn tas till variabler baserade på rutinaktivitetsteorin, som bland annat säger att var brott begås till stor del kan förstås utifrån var motiverade gärningspersoner och potentiella offer möts. Centrala platser i staden kommer att ha mer brott just på grund av mängden folk, alldeles oavsett nivå av utsatthet eller mängden invånare i bostadsområdet. För att mäta det inkluderas variabler över hur många personer som kliver på lokalbussen i närheten av bostadsområdet under ett år samt mängden barer och nattklubbar, och detta bidrar i analysen till en bättre förståelse för varför vissa bostadsområden har mer gatuvåld än andra. Gatuvåld i Malmö kan till stor del förstås som två delvis separata processer, det är mycket gatuvåld i centrum, kopplat till nattliv och stora mängder folk i rörelse, och det är relativt mycket gatuvåld i utsatta bostadsområden med låg kollektiv förmåga. Huruvida den bristande kollektiva förmågan faktiskt är en kausal orsak till gatuvåldet kan denna studie inte säga, men sambandet håller även när hänsyn tas till mängden gatuvåld under tidigare år.
När det gäller anlagda bränder finns inte något signifikant samband med områdets nivå av kollektiv förmåga. Områden med mycket bränder tenderar att ha en låg kollektiv förmåga, men sambandet försvinner när hänsyn tas till ett områdes fattigdom och liknande. I teorin om kollektiv förmåga behandlas social och ekonomisk utsatthet samt etnisk heterogenitet som två viktiga variabler, men i Malmös fall visar det sig att dessa samvarierar så mycket att det inte går att separera dem. Områden där de boende kommer från många olika delar av världen är också områden där bland annat arbetslösheten och trångboddheten är hög. Dessa områden har också många anlagda bränder, inklusive bilbränder, men det förklaras inte av kollektiv förmåga på bostadsområdesnivå, utan av andra, okända, mekanismer.

Avhandlingens andra huvudfrågeställning fokuserar på hur ett bostadsområde ska definieras. Det görs i två separata studier, en som berör hur stora områden som är lämpliga för att förstå den kollektiva förmågan, och en avseende hur områden bör definieras för att förstå anlagda bränder och kollektiv förmåga. När det gäller sammanhållning och gemensamt agerande för att hantera problem, kollektiv förmåga, noteras att boende som intervjuas i fyra bostadsområden framför allt har förväntningar kring detta på sin gård eller i sitt kvarter, inte i det betydligt större bostadsområdet. Detta bekräftas också av en statistisk analys av en boendeenkät i dessa fyra bostadsområden. Kollektiv förmåga verkar primärt ta plats på ganska små geografiska analysenheter med 1000 invånare eller mindre, snarare än de relativt stora bostadsområden som ofta är utgångspunkt för såväl akademiska studier som samhälleliga förebyggande insatser. Ett liknande fenomen noteras när det gäller anlagda bränder. Dessa förstås bäst genom att studera vad som finns på den specifika plats där det brinner, och bostadsområdets inflytande är som störst om vi utgår från mycket små bostadsområden. Såväl kollektiv förmåga som anlagda bränder förstås bäst utifrån små geografiska enheter. Det kan inte uteslutas att det på en sådan lägre nivå också finns en koppling mellan förekomst av anlagda bränder och nivån av kollektiv förmåga även om en sådan koppling alltså ej finns på bostadsområdesnivå.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att vi bör fokusera på små geografiska enheter för att förstå brott, och att vi kanske då snarast bör prata om utsatta gator eller kvarter snarare än bostadsområden. När det gäller större geografiska enheter går det att förstå våldsbrott utifrån förekomsten av tillit och kollektiv förmåga i ett bostadsområde. Avhandlingens titel, ”Neighborhoods without community”, som översatt till svenska blir ”Bostadsområde utan gemenskap”, syftar på fyndet att bostadsområden inte består av ett socialt sammanhang, utan snarare av många mindre, och att den kollektiva förmågan i vissa områden är låg. Även om dessa områden också ofta präglas av stolthet och ett levande civilsamhälle dominerar problemen. Att vända utvecklingen i dessa områden framstår som en av de viktigaste uppgifterna inom det kriminalpolitiska fältet i Sverige idag. Genom att fokusera på gatan, gården eller kvarteret snarare än stora bostadsområden och stärka de boendes kollektiva förmåga kanske det går att vända utvecklingen. I framtida forskning är det av vikt att gå vidare med mer detaljerade studier av brottsligheten, men även att undersöka om vi kan stärka den kollektiva förmågan, och om detta resulterar i minskad brottslighet. 

tisdag 4 oktober 2016

Mycket mindre gatuvåld i områden med högre tillit

Min senaste studie (med Karl Kronkvist) är nu publicerad i British Journal of Criminology och min vana trogen kommer här ett kort populärvetenskapligt blogginlägg om studien. Studiens huvudresultat är att det är mycket mindre gatuvåld i bostadsområden som har högre nivå av tillit och förväntningar om samarbete. Kombinationen av tillit (eller sammanhållning) och förväntningar om samarbete för att lösa gemensamma problem (informell social kontroll) kallas kollektiv förmåga ("collective efficacy"), och en av huvudpoängerna med denna teori är att förklara varför det är mer brott i områden med högre fattigdom etc. Områden med högre fattigdom, arbetslöshet etc, stor utflyttning, och många olika befolkningsgrupper tenderar enligt teorin att ha en lägre kollektiv förmåga - och denna lägre kollektiva förmåga är en av huvudförklaringarna till att dessa områden också har en högre brottslighet.

Detta kan såklart tydligt kopplas till den svenska diskussion om utsatta områden med hög kriminalitet , och studien kanske kan vara av visst intresse även utanför den akademiska sfären. Rent akademiskt argumenterar vi för att studien tillför något nytt på tre olika sätt:
1) Den ger mer belägg för kollektiv förmåga i en Europeisk kontext, där år 2013 studier från London och Haag noterade mycket svaga samband mellan kollektiv förmåga och brottslighet.
2) Vi argumenterar för att våld i offentlig miljö (snarare än i privata miljöer) borde passa bättre för teorin eftersom den behandlar ett kollektivt fenomen
3) Vi anser också att teorin kan (bör?) kompletteras med en förståelse för den speciella situation som råder i centrum av städer med nattliv och stora koncentrationer av folk

Vi studerar huruvida det finns ett samband mellan kollektiv förmåga och polisanmält gatuvåld per 1000 invånare i Malmös bostadsområden efter en rad kontroller.  Det första steget med kontroller tar hänsyn till områdets "utsatthet" (se längst ner för detaljer) 
I steg två tillför vi kontroller för centrum-effekter, i form av utskänkningstillstånd som gäller efter klockan 01, samt hur mycket folk som har klivit på lokalbussen i närheten av bostadsområdet. Detta är variabler som normalt ej inkluderas, men som tydligt kan kopplas till förekomst av våld. Där det är mycket folk blir det mer våld (det finns fler potentiella offer och förövare), liksom på platser där det är mycket alkohol.

Karta: Densitet av gatuvåld (gult-rött) samt hur många som kliver på lokalbussen i närheten, desto större cirkel desto mer folk. 



I steg tre slutligen tar vi även hänsyn till nivån av gatuvåld två år tidigare. Detta är på grund av att våldet kan tänkas påverka flera av de andra variablerna, och det vi är intresserade av är ju huruvida det finns en koppling från kollektiv förmåga till våld (även om vi inte kan säga något om kausalitet här). Det är ett ganska konservativt test av sambandet eftersom våldsnivåer normalt är ganska stabila, men det stärker också slutsatsen om sambandet visar sig hålla.

Starkt samband
Sambandet visar sig också mycket riktigt hålla. Kollektiv förmåga har en stark koppling till mängden gatuvåld i alla modeller. Vi testar även att dela in gatuvåld i misshandel respektive rån - och då visar det sig att sambandet bortfaller (p=0.06) i den sista modellen för misshandel men är stabilt för rån.

Om vi jämför två bostadsområden som har ungefär samma nivåer av fattigdom, segregation etc och centrum-effekter så har alltså ett bostadsområde med högre nivå av kollektiv förmåga betydligt färre våldsbrott. Jämfört med genomsnittliga nivåer är en ökning med två standardavvikelser i kollektiv förmåga (motsvarar ungefär att gå från ganska låg till ganska hög) associerat med en halvering av nivån på gatuvåld. Faktum är att effekten av kollektiv förmåga är starkare och stabilare än effekten av centrum-variablerna - något som kanske inte var helt väntat. Det är också noterbart att det inte finns något samband över huvud taget mellan ett områdes utsatthet och nivån av våld efter att vi tagit hänsyn till kollektiv förmåga.


Variabeldetaljer
Utsatthet (concentrated disadvantage) utgörs av andel arbetslöshet, bidrag, utlandsfödda och ensamstående vuxna, samt medianinkomst, trångboddhet.
Stor boendeinstabilitet utgörs av andel hyresrätter, andel som flyttade ut från området föregående år, genomsnittligt antal år som folk bott i området.
Etnisk heterogenitet utgörs av sannolikheten att två slumpmässigt valda individer i området är födda i samma land.
Urbanitet utgörs av utskänkningstillstånd efter 01 per 1000 invånare samt mängden påbörjade lokalbussresor med en buffer på 200 meter från busshållplatsen aggregerat till bostadsområden.
Kollektiv förmåga utgörs av 5 enkätfrågor vardera över tillit/sammanhållning och informell social kontroll från Malmö OMrådesundersökning (MOMS) 2012.
Tidigare våld utgörs av polisanmält gatuvåld per 1000 invånare 2011.
 Utfallsvariabeln utgörs av polisanmält gatuvåld per 1000 invånare 2013.

tisdag 30 augusti 2016

Sarnecki, Invandrare och Brottslighet

Med anledning av Sarneckis DN-debattare om invandrare och brott har en ganska omfattande och ofta något förvirrande debatt uppkommit. Många efterfrågar mer kunskap i ämnet, men dom flesta verkar trots det knappt ha läst någon av den forskning som finns. Detta är ej mitt forskningsfält, men jag tänkte göra ett kort blogginlägg och peka på några av dom studier som alla dom som tycker detta är en mycket viktig fråga där vi behöver mer kunskap kan starta i.

Till att börja med, rubriken "Ökad invandring leder inte till ökat antal brott" utgår jag ifrån är satt av DN snarare än Sarnecki, även om Sarnecki argumenterar implicit i den riktningen i sin artikel. Det skulle vara mycket förvånande om invandring ej leder till mer brott. Att separera effekten av invandring på makro-nivå och beräkna hur mycket mer brott det handlar om är dock en metodologiskt knivig fråga som mig veterligen ingen försökt sig på i Sverige.

Den relaterade, men ej identiska, frågan om huruvida invandrare begår mer brott är däremot väl beforskad, och det är ett forskningsfält som Sarnecki är mycket väl insatt i. Sarneckis egen studie som han hänvisar till i sin debattare visar att invandrare har en tydlig överrepresentation. En stor del av den överrepresentationen kan hänföras till en rad kontrollvariabler som införs kring familjens omständigheter och bostadsområdet, men det bör noteras att även efter dessa kontroller finns en tydlig överrepresentation (åtminstone för män). Sarnecki har populärvetenskapligt sammanfattat forskning kring invandring och brottslighet i Sverige i en rapport för Fores (sidan 21-29) som kan rekommenderas för den som vill ha en snabbintroduktion.

När det gäller hur stor överrepresentationen är, vilket verkar vara vad dom allra flesta är intresserade av, visar Kardells forskningsgenomgång (2011) att frågan berörts i åtminstone 22 studier med start på 70-talet. Kardells slutsats förtjänar att citeras:
Trots alla dessa förändringar är alltså den sammantagna bilden att överrepresentationen består på en relativt stabil nivå. Utifrån denna konsensus är det svårt att se forskningsfältet som kontroversiellt i sig då resultaten pekar i samma riktning. Det är lika svårt att se tecken på något forskningstabu utifrån mängden studier.

När det gäller nyare forskning så kan Amber Beckleys avhandling (2015) lyftas fram. Hon gör avancerade analyser av invandrares brottslighet och finner bland annat att invandrare från krig ej begår mer brott men att invandrare från mer utvecklade länder (HDI) begår färre brott.

Invandrare är överrepresenterade i brottslighet i Sverige. Det är helt okontroversiellt och väl belagt. Det behövs definitivt mer kunskap om hur det kan förstås, vilket även noteras av Beckley (2015). Men jag har mycket svårt att förstå varför delfrågan om hur stor överrepresentationen är verkar betraktas som en avgrundsviktig fråga. Överrepresentationen har varit relativt stabil i över 30 år och är väl beforskad. Det är möjligt att den har förändrats. Det skulle vara intressant att veta. Men vad är det den kunskapen ska användas till? Varför är det så viktigt?

tisdag 31 maj 2016

Anmälningar om gatuvåld minskar i Malmös utsatta områden

Den som följt mina inlägg på bloggen och på twitter vet att jag längre har engagerat mig i frågan om att vi i Sverige har en del utsatta bostadsområden med stora problem. Jag har bloggat kring behovet av områdespoliser i områden präglade av fattigdom och otrygghet, om att många av de skottlossningar och sprängningar vi läser om i tidningarna  sker i dessa områden, samt om polisens beskrivning av lokala kriminella nätverk i utsatta bostadsområden.
Det finns stora problem i många av de fattigaste bostadsområdena i Sverige. Dessa problem har en stor inverkan på de som bor, eller arbetar, i dessa områden. Många boende är rädda medan poliser, brevbärare, fastighetsägare, socialarbetare, räddningstjänst och andra som arbetar i dessa områden utsätts för våld och hot. Detta samtidigt som samhället i stort blivit tryggare och säkrare - allt färre uppger sig vara rädda i Sverige och allt färre utsätts för grovt våld. Att denna klyfta i samhället diskuteras är viktigt och bra.

Men. Samtidigt blir det här viktigt att betona att vi vet mycket lite om utvecklingen i utsatta områden när det gäller brottslighet och kriminalitet. BRÅ har visat att skottlossningar har ökat kraftigt i utsatta områden, faktiskt kan utsatta områden förklara hela ökningen av skjutningar mellan 2006 och 2014. I övrigt vet vi egentligen inte så mycket, mer än det som anekdotiskt lyfts fram i media med jämna mellanrum.

Masterstudenten Marcus Larsson har försökt undersöka en delmängd av denna fråga i sin masteruppsats. Han undersöker utvecklingen av polisanmälningar om våld i offentlig miljö i Malmö under perioden 2009 till 2014, för utsatta områden relativt resten av staden. Han väljer att titta på fyra olika typer av utsatta områden:
* Utsatta områden som fattiga områden, de områden som hade lägst medianinkomst 2009
* Utsatta områden som våldsamma områden, de områden som hade högst nivå av våld i offentlig miljö 2009
* Utsatta områden utifrån Nationella Operativa Avdelningen (NOA) vid polisens definition
* Utsatta områden utifrån Malmö stads områdesprogram, som var en insats för att lyfta svaga bostadsområden

Marcus jämför trenderna för dessa olika definitioner av utsatta områden jämfört med resten av staden. Resultaten syns nedan.





 Dom blåa linjerna utgör här alltså utsatta områden utifrån dom fyra angivna definitionerna ovan. I inget av fallen har utvecklingen varit sämre i utsatta områden än i resten av staden. Faktum är att våld i offentlig miljö har minskat mer i de fattigaste områdena än i resten av staden, har minskat mer i de våldsammaste områdena än i resten av staden, och har minskat mer i de områden som enligt polisen är att betrakta som utsatta än i resten av staden. För den sista definitionen av utsatt, Malmö stads områdesprogram, är minskningen ungefär lika stor som den är i staden i övrigt. Trenden ser alltså positiv ut, men det är här viktigt att poängtera att det fortfarande är betydligt högre nivåer av våld i fattiga områden än i staden i övrigt. 
Trenden drivs av att våld i offentlig miljö har minskat kraftigt i de områden som var mest våldsutsatta år 2009 (övre högra bilden), vilket tydliggörs i nedanstående graf. De områden som var mest våldsutsatta 2009 innefattar i sin tur till stor del också de fattigaste områdena och de områden som polisen definierat som utsatta.


Våldet har minskat rejält i den femtedel av områdena som hade mest våld 2009, och har även minskat tydligt i den femtedel som kommer därnäst. Däremot har de områden som hade minst våld i offentlig miljö år 2009 faktiskt snarast registrerats för en ökning. Att de områden som var med i Malmö stads områdesprogram inte har haft en bättre trend än resten av Malmö kan därmed relateras till att dom områdena helt enkelt i genomsnitt inte hade så mycket våld från början. Samtidigt måste det betecknas som något uppseendeväckande att den stora satsning Malmö stad gjort på dessa områden inte har fått något genomslag avseende polisanmälningar om våld i offentlig miljö. Många av de satsningar Malmö stad har gjort är dock inriktade på skola, arbete och föreningsliv eller civilsamhälle, och får i det sammanhanget betraktas som långsiktiga. Häromveckan publicerades till exempel en ny studie om effekten av frivilligorganisationer på brottslighet, som visade att en sådan effekt mycket riktigt ofta kan identifieras, men det kan ta 10 år eller mer innan en sådan effekt manifesteras. Det ska bli intressant att följa utvecklingen kring detta i framtiden.

Den slutsats jag drar av Marcus uppsats är hur som helst att det inte finns något som tyder på att vi har en negativ utveckling när det gäller den allmänna bilden av våld i offentlig miljö i Malmös utsatta områden. Det går inte att utesluta att det handlar om förändringar i anmälningsbenägenhet såklart, men det får ändå som utgångspunkt betraktas som positivt. Detta alltså samtidigt som vi haft mängder av skjutningar och attacker med granater/sprängämnen i Malmös utsatta områden.

Samtidigt blir det här av vikt att notera att Malmö kan sägas ha upplevt en positiv utveckling även på andra sätt i utsatta områden, till exempel har mängden anlagda bränder och hot eller angrepp mot räddningstjänsten minskat kraftigt. Trots att vi ofta får läsa om skjutningar och liknande är det därmed inte omöjligt att det faktiskt har blivit lite bättre i Malmös utsatta områden, även om det i andra delar av landet samtidigt kan ha blivit sämre.


tisdag 17 maj 2016

Kameraövervakning på stortorget i Malmö - Uppdaterat

Blogginlägget uppdaterat (160610) med info kring skillnad avseende när alla kameror var aktiva! Tack till Gustav Alexandrie som uppmärksammade detta!

Nu har min studie om kameraövervakningen på stortorget i Malmö publicerats i International Criminal Justice Review,  och det är därmed dags för ett nytt blogginlägg. Generellt sett har kameraövervakning en relativt svag effekt, det fungerar framför allt på planerade egendomsbrott som bilinbrott, även om en svensk studie över kameraövervakningen i Stockholms T-bana också noterar en minskning av personrån. På senare år har ett större intresse däremot börjat riktas mot aktivt övervakade kameror som är direkt kopplade till polisinsatser. I USA har ett par studier funnit rätt bra effekter av att använda den typen av kameraövervakning till att effektivisera polisarbete på särskilt brottsutsatta platser, vilket funnits även minska våldsbrott. I Sverige har den här typen av övervakning kopplad till polisarbete bedrivits under flera år, och i Stockholm har BRÅ utvärderat effekten av insatsen. BRÅ kommer fram till att det inte haft någon signifikant effekt på brottsligheten, men ser ett visst värde i att kameramaterialet ibland används vid utredningar och noterar att polisen upplever kamerorna som ett viktigt instrument.
I Malmö har kameraövervakning funnits i området runt stortorget sedan augusti 2012, och var i full gång vid stortorget från början av november samma år. Det är den övervakningen som jag försökt utvärdera utifrån den snäva frågan om huruvida det har minskat förekomsten av misshandel i offentlig miljö. Till skillnad från kameraövervakning mer allmänt finns här en genomtänkt idé för hur detta ska kunna ha en förebyggande effekt. Kamerorna är endast aktiva på de tidpunkter när flest våldsbrott begås, helgnätter. Under dessa tider övervakas kameramonitorerna av en polis som spanar efter situationer där brott kan uppstå. Om denne polis till exempel ser två grupper av unga män som ser ut att vara avogt inställda till varandra kan hen snabbt meddela en polispatrull som finns på plats (det ska alltid finnas minst en patrull vid stortorget på helgnätter) och denna patrull kan i idealfallet hinna fram och de-eskalera situationen innan våld faktiskt utbrutit.

För att kunna identifiera en eventuell effekt av insatsen måste vi ha något att jämföra med, och i min studie har jag valt att använda mig av två olika typer av kontroller. Detta eftersom misshandelsbrott har minskat relativt kraftigt över hela staden, och det blir därmed intetsägande att konstatera att det också har minskat på Stortorget. På bilden nedan visas mängden misshandel i offentlig miljö fördelat på Stortorgsområdet (blå), det andra utelivsområdet i Malmö, Möllevången (röd), samt resten av staden (grön), och som kan noteras var det en kraftig minskning mellan 2011 och 2012. Vad detta beror på vet vi inte, även om det kan noteras att Malmöpolisen under denna period fick ett kraftigt tillskott av resurser vilken möjligen kan ha haft en viss inverkan.




För att utröna vilken effekt som kan kopplas till kameraövervakningen jämför jag dels utvecklingen av misshandel i offentlig miljö på helgnätter i det kameraövervakade området med utvecklingen i ett annat krogtätt och våldsdrabbat område - Möllevången - vid samma tidpunkter. Jag definierar jämförelseområdet utifrån hur stor densitet av nattklubbar det är i områdena i enlighet med kartan nedan där det stora blåmarkerade området i norr är stortorget, och det något mindre området söder om det utgör kontrollområdet.



Dessutom jämför jag stortorget på helgnätter med stortorget på vardagsnätter då kamerorna ej är aktiva. I min analys testar jag också en rad olika storlekar på vad som ska inkluderas avseende stortorget samt två olika stora varianter på kontrollområdet Möllevången (som syns med streckade linjer på kartan).

Resultaten som syns i tabellen nedan visar att misshandel gick ner med 20% på stortorget under de tider då kameraövervakning var aktiv, men misshandel gick ner med 37.5% på Möllevången. I jämförelsen mellan helgnätter och vardagsnätter på stortorget visade det sig finnas en icke-signifikant relativ minskning av misshandel när kamerorna är aktiva. Det verkar därmed ej som att kamerorna har haft någon effekt, men det går inte att helt utesluta eftersom den statistiska kraften i studien är låg.




17/8 2011 – 16/8 2012
17/8 2012 – 16/8 2013
Difference
Relative effect size (95% CI)
Treatment (Exp 50)
35
28
-20.0%

Control area
32
20
-37.5%
.78 (0.34-1.78)
Control time
16
21
+31%
1.64 (0.66-4.05)


Slutsatsen av det hela är att ingen effekt av kameraövervakningen har kunnat påvisas. När jag testar att bara jämföra från den period då alla kameror var aktiva i början av november resulterar det också i icke-signifikanta effekter relativt båda kontrollerna, och ännu närmare en nolleffekt (Kontrollområden 0.89 - 95% CI 0.31-2.54, Kontrolltid 0.86, 95% CI 0.27-2.68). Jag vill dock understryka att det inte kan uteslutas att kamerorna har haft effekt. Tanken bakom denna typ av kameraövervakning är rimlig, och det har påvisats effekt av motsvarande studier i USA. En inte orimlig slutsats av mina resultat samt BRÅs resultat från Stockholm är dock att denna typ av kameraövervakning för att understödja polisarbete på brottsutsatta platser i alla fall har en mindre effekt i Sverige än vad som påvisats i USA - om det nu har någon effekt över huvud taget.